THE END

Vardag
För en vecka sedan var jag på sista Harry Potter filmen. Det var lite vemodigt att se slutet på en berättelse som har följt en sen man var tio år, men man måste ändå säga att JK knöt ihop det hela väldigt bra.

För att komma till det viktiga här: de flesta som känner mig vet att jag har haft en fobi för ormar sen jag var nio. Jag har haft problem att se tecknade ormar, ormar på bild, leksaksormar, ormar i BT och ormar på riktigt. Jag har haft problem att gå under träd för att skräcken för att äckeldjuren ska ligga där upp och ramla ner på mig är för stor, jag har aldrig kunna slappna av när jag är ute i skogen eller när jag går i gräs som går över vristerna och jag tycker det är obehagligt att sova i ett rum med öppet fönster där djuren kan kräla sig in. Efter att ha sett en orm ute på golfbanan för två år sedan slutade jag dessutom spela golf över huvud taget.

Nu, tio år efter att min fobi bröt ut tog jag tillslut tag i problemet. Jag kontaktade en psykolog och har spenderat några timmar på hennes kontor där vi har pratat orealistiska skräckfantasier (för nej, ormarna lever inte i träd), tankegångar och andningsövningar som ska motarbeta mina panikattacker. För varje gång jag var hos henne kändes det lite bättre, och i och med min flytt förklarade vi oss som färdiga med behandlingen. Jag såg Harry Potter som ett "slutprov" och klarade det galant. I och med filmen så fick jag uppleva två slut: slutet på HP serien och slutet på min fobi. Gatt!

Kommentera inlägget här: